Whatever you do in life will be insignificant, but it's very important that you do it, cause nobody else will
Jag vill inte särbehandlas av folk i min omgivning framförallt inte av mina lärare för att jag mår dåligt. Du känner inte mig och ändå dömer du mig redan, jag vet det. För du får läsa alla texterna om min familj, hur den har blivit komplicerad på grund av alkoholen och drogerna. Varje gång du ser mig känner du säkert ett stygn av medlidande för den där stackars tjejen som har en sådan sjuk familj. Men våga inte tycka synd om mig. För jag delar bara med mig av en mörk, jobbig hemlighet. En hemlighet som jag bara vill skrika ut. Alla har vi våra hemligheter, bara det att du råkar veta om min. Hemligheten som jagar mig vart jag än går. Det här är en del av livet, sorgen. Men behandla inte mig mer annorlunda än du behandlar någon av alla andra elever i det här klassrummet. För det är lika synd om dem, tids nog. För livet är inte enkelt. Alla kommer vi vara där det är som värst någon gång, frågan är bara när.
Om du pratar med mig och jag bara stirrar rakt ut är det inte för att jag inte tycker om dig. Jag kan vara långt borta för ett tag. Bara hamnat i min egen värld en stund, där jag kan slappna av och släppa allting. Inte för att det är bra, utan för att jag behöver det. Mitt liv slutar för en stund.
Jag kan ta kritik, folk behöver inte prata bakom min rygg, jag tål att höra saker. Det är bara säga det till mig. Är alla lika fega i vårat land, eller är alla bara rädda för sanningen ?
Jag är inget missfoster som går omkring i min egna värld hela tiden, som aldrig pratar med någon annan än mig själv. Jag kanske är lite schizofren av mig, jag pratar med mig själv, eftersom att jag är den enda som förstår. Jag säger att inget av det som har hänt ska få forma den jag är. För jag formar mig själv som jag vill. Men jag kan inte se bort ifrån att allt som har hänt faktiskt formar mig till någon jag inte känner. Jag älskar mitt liv det gör jag, jag hatar alla som tror sig veta hur det är att må dåligt, jag hatar alla som tror sig se igenom mig och tror sig känna mig. Ni har ingen aning, ni kommer aldrig ha det heller. Ni är fega små kryp som bara är i vägen och stör för att ni själva tror ni har status som ingen annan - Ni är som syrsor, låter en jävla massa på avstånd men när man går förbi dom är dom knäpptysta. Jag om någon tål att höra vad ni tycker och tror. Jag dömmer ingen, har aldrig gjort så snälla döm inte mig för allt ni hör. Det är ingenting av vad sanningen är. Folk ljuger, folk ljuger i vårat samhälle för att få status och för att få vänner. Jag skulle hellre vara död än att vara en av dom - en av dom som blåste bort tillsammans med alla andra. Jag kommer aldrig någonsin stå där dom stod igen, dom som var mina såkallade vänner. Dom som vände ryggen till när min egna mamma dog för mig. Hon lever igen, jag älskar henne, hon är det bästa jag har. Jag är stark det säger alla, men händer något nu då tar jag livet av mig.
Kommentarer
Trackback
