hannasvenson

Med det ansvaret och insikten i riskerna så blev aldrig alkohol något spännande för mig. Jag ansåg snarare att mina klasskamrater som drack sig fulla redan i 12-13 års åldern var otroligt blåsta som inte tog hand om sig själv bättre.
Detsamma gällde rökning. Jag förstod inte varför mina jämnåriga vänner skulle vilja sätta något så äckligt i munnen. Jag kände att jag med mitt ansvar aldrig skulle få för mig att göra mina föräldrar besvikna och göra något så urbota dumt.

Jag ville inte förstöra min hjärna eller min kropp på något sätt.
När vi gick i grundskolan så hade föräldrarna en föräldraträff som gick ut på att visa föräldrarna hur barnen i deras ålder festade med alkohol. De visade en film med ungdomar som druckit. Efteråt så var föräldrarna upprörda. Alla utan min pappa (vad jag har förstått det som). Han sa att det där var väl ganska harmlöst. Ingen hade ju skadat sig, ingen hade utövat våld eller gjort något annat än att ha det kul. Pappa är lite provocerande måste jag kanske säga. Det intressanta är att de föräldrar som protesterat mest högljutt om att deras barn minsann ALDRIG drack eller rökte faktiskt var de värsta i klassen. 

Jag tror det viktigaste mellan barn och föräldrar är att ha en dialog. Att barnet alltid förstår att det viktigaste är att vara ärlig oavsett om barnet gjort tabbar. Barn och ungdomar gör misstag. Det är normalt. Vi lär oss genom våra misstag och upplevelser.

Uteslut inte att "mina barn" inte skulle göra något som du inte gillat. De barn som är mest rädda för sina föräldrars vrede är oftast de som gör starkast revolt och som dessutom gör saker i smyg.  Att få tillit, information och fria val tror jag är den bästa lösningen.